13,30 Öppen 8cm och värkarna börja övergå till krystvärkar.

Jag vill börja krysta men barnmorskan säger att jag inte får trycka på nu. Vilket gör att jag "Håller emot". Får då skäll för att jag spänner mig. Men är för trött för att säga något. Men de går bara ca 2 värkar innan jag börjar trycka på ändå.

Jag får lägga mig ner på rygg och barnmorskan förstår att det är dags att krysta ut bebisen.

Så kl 13.55 Börjar krystvärkarna. På tredje krystvärken (jag trycker på även utan värk, ni som fött barn förstår nog varför.)

Kl 14.02 Födds äntligen bebisen. Barnmorskan frågar om vi vet vad det skulle bli, berättar att vi trodde det skulle vara en flicka. Frågar Erik om det är en flicka eller pojke.

Han har en tår i ögat och säger att det är en flicka. Får upp henne på bröstet. Min lilla Molly.

Själva förlossningen gick bra. Vi fick in lite fika efter en stund av undersköterskan.

Säger att jag tror att jag blödit igenom den blöjan jag hade på mig.  Hon kollar och ser att jag gjort det. Medans hon byter den så kommer det ännu mer blod så hon hämtar barnmorskan.

Medans dom är på väg så känns det som att någon kastar ut en hink med blod ur mig.

Vid 15,15 har blödningen ej upphörat, Har hittils förlorat 800ml. Hon tillkallar läkaren.

In kommer 3st läkare och säkert 4barnmorskor. Läkarna står bara och gapar och kliar sig i huvudet.

Vilket inte kändes okej när jag låg där. Barnmorskorna satte nålar och gav mig dropp.

Eftersom att läkarna bara kollade så trodde jag vid detta tillfället att jag skulle dö faktiskt. Blev så ledsen och bara grät. Var rädd att jag aldrig skulle få se Molly och Julia igen.

Vid 15.45 har jag förlorat ytterligare 700ml (1500ml totalt) en läkare (antagligen överläkare) kommer in och tar kommandot, jag får läkemedel mot blödningen och en akut operation beställs och säng från BB avdelningen rings in. Får en kateter och 1 eller 2 ringer-acetat dropp.

Här jag är totalt i chock då ingen pratar med mig utan alla pratar över huvudet på mig. Jag bara gråter för att jag tror som sagt att jag ska dö.

Erik får hålla i Molly under denna tiden. Och jag tror att han försöker få mig att lugna mig med det går inte.

Under denna tiden förlorar jag ytterligare 300ml (totalt 1800ml)

16,40 Kommer jag till operationen och den startas. Nu så hyperventilerar jag för att jag är så rädd för att ingen säger något till mig. Känner igen narkosläkaren i alla fall vilket känns tryggt.

Inne på operationssalen så är det fullt i folk säger 10personer i det lilla rummet. Jag sövs ganska snabbt och efter 26min är operationen klar och jag har förlorat ytterligare 600ml (totalt 2400ml).

Dom har avlägsnat en hinna från livmodern och även "blåst upp" en ballong i livmodern för att stoppa blödningen den är fylld med natriumklorid. Får även 2 påsar blod då mitt Hb (blodvärde) ligger på 80.

Vid 17.10 kommer jag till uppvaket där jag får ligga. Får morfin som får mig att bli illamående och jag är törstig då jag blev intuberad under operationen. En gång i halv timmen till kl 20 blir jag klämd på magen för att se så att livmodern dragit ihop sig.

Jag kan inte prata utan enbart ge ifrån mig ljud pga att jag är så torr i munnen. Allt jag vill veta är hur det är med Molly och Erik. Men ingen säger något och jag kan ju inte fråga.

Vid kl 20 får jag komma tillbaka till rummet där Erik ligger med Molly som sover. Äntligen får jag hålla min älskade dotter på riktigt.

Han berättar att han inte fått någon information om hur det har gått för mig under hela operatioen. Vilket jag också tycker är konstigt.

Tur att det inte var första barnet då han blev lämnat själv i nästan totalt 6timmar med en nyfödd bebis.

Han fick använda fingret som hon fick suga på.

Jag myser hela natten med min lilla bebis, liggandes på ryggen då jag inte kunde röra mig pga alla slangar som var kopplade till mig.

Vi fick spendera det första dygnet på Förlossningen för övervakning av mig. Får Panodil och Ipren med jämna mellanrum under dygnet pga smärtor efter operationen.

Erik får hålla kontakten med våra mammor om hur läget är. Jag längtar bara hem till mitt eget hem och mest av allt efter min älskade Julia.

Efter ett dygn extra på förlossningen så får vi äntligen flytta ner till BB där jag får ligga ensam och sova en natt.

Prover tas och massor av kontroller på både mig och Molly.

Jag tjatar bara om att jag vill hem.

Till slut går en läkare med på att vi får åka hem vid kl 15 på fredagen (eller var de lördagen) Vi bor ju ändå 5min från lasarettet så skulle det vara något så kunde vi ju snabbt ta oss dit igen.

Julia kommer och hämtar mig tillsammans med Erik.

Känns så underbart att få krama om henne igen. Hon är så glad över sin lillasyster Molly!

Känns skönt att få åka hem!

Förlossningen var ganska enkel tycker jag, det var allt som hände efteråt som gjorde mig rädd.

Men idag så mår vi bra och har inga men efter allt som hände. Bara jag som är glad över mina fina flickor som jag har.

Älskar dom mer än något annat på denna jorden!!

<3